patricianilsson

I tisdags bestämde jag och Robin oss för att åka på semester och igår bokade vi en ospec. till Mallorca! Jag försöker intala mig att jag inte alls behöver moderniteter som toalett och dusch på rummet. Och efter att ha kollat på vädret så tänker jag: en medelhavsstorm över helgen, hur farligt kan det vara egentligen?

I'm so superjättekulpepp!

Men nu till det sorgliga. Jag har som vanligt ett helt berg med uppgifter till nästa vecka så jag tackar min lyckliga stjärna för dagens lämpliga studiedag. Igår natt började jag skriva en hemtentamen om Antiken.. Idag avslutade jag den. Det tog mig sex timmar och jag var intellektuellt tömd när jag var klar. Min hjärna kändes som en död fisk. Men nu, nu kommer vi till det riktigt sorgliga. Jag har en vana av att bara trycka på allt som dyker upp på skärmen (något som Robin, vänligt nog påminde mig om när jag ringde honom hyperventilerandes) och det gick lite snabbt när jag skulle spara arbetet för att kunna skicka iväg det och ja... Ja, ni tänkte rätt. DET hände. Jag grät och grät och sprutade snor och jag skrek och jag skakade, jag tittade upp mot himlen och letade i alla undermappar på datorn.. Men det var över.


Tre timmar senare har jag skrivit om arbetet sparat det under sju olika namn och skickat iväg det. Men känslan av tillfredställese infinner sig inte. Den gör bara inte det.

Damen i vings telefonkö håller på att hjärntvätta mig. Det är någon slags exotisk fågel som sjunger i bakgrunden och jag hör hur havet brusar. Havet brusar. Jag blir kissinödig och undrar om jag hinner gå innan någon svarar...

Spänning i vardagen; here I come!

HEEEEJ BLOGGEN!

Vilken fantastisk kväll jag hade igår. Jag och Robin firade tre, trois, drei, tzry, tres 3, tri år tillsammans. Det var så längesen att jag hade tottar på byxbenen när vi först träffades! Jag vill i alla fall säga att jag älskar Robin hemskt mycket. Han är min bästa vän och jag kan alltid lita på honom. Och jag vet, jag vet. Vi är ännu unga och dumma och vi har båda våra drömmar som vi ska fullfölja. Men oavsett vad som händer i framtiden så har han påverkat min person för all framtid. Kiss kiss, hug, hug, etc, etc.



Men nu ska jag lyxa till det riktigt ordentligt och dricka en kopp grönt te, äta lite nötter och kolla på Gossip Girl.

Det var ett internskämt. Det är sånt vi tycker är roligt. Alla ska ju ha sin grej lixom.

JÄVLAR! Idag har jag för attans slagit nytt rekord. Jag satt och hummade vid datorn när jag 17:16 inser att jag ska träffa Robin och att min buss går 17:38. Nu sitter jag här ombytt, med fräsht spakel samt lite ny deo och jag har till och med tid att skriva detta. Dagens kollektivungdom, vi vet hur man skyndar sig.

Shup. Nu börjar man märka var man spenderar sina dagar. Procce har nämligen fyllt på med skolarbete så att man blir snurrig av att tänka på det. Vad gör jag då? Jag sitter på internätet! Nu har jag fyrtio minuters intensiv mattepluggtid kvar innan Anna Anka ska tala. Shup. Nej, men ska vi dela åsikter? Jag måste faktiskt vara unik och lämna ett bidrag till Anka-debatten.

Anna Anka skadar ingen med sina åsikter. Jag anser att jämnställdhet är friheten att få göra som man vill. Själv skulle jag tycka att det vore förnedrande att leva som fru Anka gör men om det är hennes önskan är det bara att tura och köra. Jag har ju större delen av min familj i Polen, ett land där könsdiskrimineringen fortfarande härjar, och det är inte sällan jag högljutt har protesterat över att mina manliga kusiner och jag har olika krav att leva upp till. Jämställdhet är faktiskt en fråga som ligger mig varmt om hjärtat. Men jag har så svårt att diskutera den då alla motargument blir så personliga. Exempelvis hörde jag bara för några dagar sedan en man som argumenterade för att löneskillnaden melllan män och kvinnor inte alls är orättvis. Kvinnor måste ju alltid ha hjälp med att lyfta tunga lådor, var hans argument. Och jag håller med fullständingt med... Fast jag måste ju säga att lådlyftning är en sällan skådad arbetsuppgift i Sverige. Det är frustrerande med människor som är så rädda för vad de inte vet någonting om. De reagerar lika ologiskt som ett barn rädd för sin egen skugga. Och utan med en människa utan logik kan man aldrig prata förstånd.

Hoho, eftersom jag skriver detta på Robins iPhone tog det mig tjugo minuter att överhuvudtaget kunna få upp denna ruta. Jag är trots detta salig av tekniknördslycka. Men dagens tema skulle egentligen vara hur himla förnedrande det är att prova jeans. Idag har jag svettats, rivit ner provrum, spräckt upp byxhällor och vid ett tillfälle även gråtit. Fick i alla fall med mig ett par billiga jeans hem! Nu ska jag sova i bilen hela vägen hem.

Imorse väckte min mamma mig klockan halv sju för att fråga mig lite viktiga saker såsom vilken mjölk jag tycker bäst om. När hon kommer in ser hon till sin fasa att jag sover med överkastet på. Jag fryser uppenbarligen! Jag gurglar fram (som man gör när någon tänder lampan 06:30) att jag inte fryser eftersom jag har överkastet på mig. Men mamma ger sig inte. Nästa som inträffar är alltså en dragkamp mellan oss då hon försöker dra av mig täcket för att bädda in ett vintertäcke i mitt lakan. Men adrenalinet ger mig oanade krafter och jag vinner. Mamma åker till jobbet och jag fryser hela morgonen med ett leende på läpparna. Jag vann.

Jag kom imorse hem från en fantastisk teambuilding. De flesta andra bowlade eller spelade laserdome. Vi bestämde oss för att utgå från ett gemensamt intresse. HEHEHE.

Känner mig väldigt, väldigt avslappnad och ser fram emot ännu en vecka av migrän och magsår. Fast på tisdag är det ju faktiskt MYSTISDAG på Procce. Vet dock inte vad jag ska ha på mig och fick leta i "dagens outfit" katalogen. Det var en lögn. Jag har ingen "dagens outfit" katalog. Fann i alla fall mästerverket i underkant. Så vi kör en personlig favorit; dagens detalj!

Kvällens detalj:
Girafftofflorna

Mamma - En av mina elever sa att bögar opererar bort sina nedre revben för att kunna... göra det på sig själva.
Tystnad, följt av tystnad.
Jag - Är det en fråga?
Mamma - Nej, det är ett påstående.
Tystnad, följt av tystnad.

Igår var jag på kulturbio med min kära mor. Vi går dit varannan måndag, min mamma, jag och 40 pensionärer. Och igår bondade jag och mamma på sedvanligt vis såsom mor och dotter gör under mor- och dotteraktiviteter. Allting gick som planerat tills det plötsligt händer! Utan att jag misstänkt någoting alls, har en gubbe bakom mig nogrant planerat en konspiration. Han har suttit där i mörkret och lurat med en räv bakom örat. Vem vet hur länge? Följande händer:

Gubben petar mig på axeln och frågar om tändaren som han håller i är min. Jag tar ett tag på mig, tänker för mig själv " är det min tändare? Nej, jag röker ju inte. Nej, det är nog inte min tändare". Nej, svarar jag, 100 procent säker på min sak. Men misstaget är redan skett. Svaret har kommit alldeles för sent. Redan innan mannen frågar mig om jag är säker vet jag att spelet är förlorat. Jag tittar på min mamma och inser att jag, som 17-årig tösabit, inte har någon trovärdighet alls när jag hävdar att tändaren inte är min.

Ses om två veckor gubbjävel.

Uppenbarligen var det ingen bra idé att ge glasyren till katten. Efter att ha rusat runt i 40 minuter utan paus har han nu "somnat".

Note to self: mata ALDRIG katten med socker.

Då var det söndag igen och jag ska bara ta en bit morotskaka till. Bara en till, sen ska jag sluta.

Annat som är nytt är att jag har blivit allvarligt beroende av Iphoneapplikationen Sneezies. Det allvarliga i situationen är att jag inte har tillgång till en Iphone. Jag känner mig helt kall inombords. Den riktiga världen känns så grå utan små pollenfrön att försöka befria. Eh.. Ska bara ta en bit morotskaka till då.

Imorse när jag vaknade såg jag ut som en bulldog. Inget illa menat mot mig, jag hade bara sovit så att ansiktet klämts ihop för en timme eller två. Medan jag gled runt och hade en påhittad bakfylla kom jag på att mamma inte var hemma. För hon, hon har åkt på en pilgrimsresa till Vadstena. Väldigt amitiöst mamma. Eller som Jesus Kristus kommer säga vid himlens port: plus i kanten! Dessutom fick hon stiga upp halv fem imorse. Tänk att åka på pilgrimsresa på så okristliga tider. Hehehehehe. Nehej, inte roligt? Jag kom på den själv i alla fall.

Idag är en fff-dag (hittade det fantastiska uttrycket på min favotitblogg http://nojesguiden.se/blogs/parisa). Fet, ful och fattig står det för i alla fall. Man tittar sig i spegeln och tänker: Jaha, idag igen. Bäst att jag tar fram den högst tvivelaktiga polska tobaken då. Det blir nog bäst om jag sätter på lite extremt långsam musik som får hjärtat att slå i en särskild fjäderlätt takt. Det blir nog bäst om jag låser in mig ikväll och tar tag i det. Gråter lite, skriver lite och pratar lite med katten. Så blir det nog bäst.

Och bra blev det! Har gråtit, har skrivit och har skrämt katten. Dessutom fick jag ett gulligt samtal av min bästa vän. Min bästaste vän som faktiskt har ett liv, men som avbryter det för att plocka upp mina spillror. För det är det vänner gör. Och nu kommer den tyvärr, summan av kardemumman, den obligatoriska klyshan...!




Vänner älskar varandra.

Ja, egentligen har jag inget att berätta idag. Men det känns ju viktigt att tillfredställa mina två läsare. Okej, två med mig. Men min läsare, vem du än är. I LOVE YOU!

Ja. Idag åt jag en kvarts liter Ben & Jerrys glass till middag...  Och till frukost åt jag en smoothie som smakade bränd plast. Omständigheterna till plastsmaken är oklara. Ja. Jup.

Ja, detta var ju inte särskilt roligt. Jag ber om ursäkt och önskar mig själv bättre lycka nästa gång.

Igår ringde en man vid namn Sten Olof och frågade om jag hade grillat i Älvsbyn(efter grundliga undersökningar konstaterade jag att det ligger en bit utanför Boden). Det visade sig att någon buse hade vandaliserat Älvsbyns grillplats och sedan skrivit ner mitt nummer på ett plank. En självklar erkännelse enligt Sten Olof. I tio minuter fick jag försöka förklara för denna arga man från Norrland att jag aldrig varit ovanför Stockholm. Sten Olof trodde inte på mig och sa att han ska lämna in mitt nummer till polisen. I Älvsbyn. I Norrland.

Note to self: Svara inte på dolda nummer.